Sommar med eftertankar

Sommarprat med eftertankar

I går gjorde jag en resa. Rent fysiskt förflyttade jag mig med bil ett antal mil västerut från Stockholm, ibland i solsken, ibland under regntunga moln, ibland genom väderfronter som i ett ögonblick sänker temperaturen från 23 grader till 17.

Jag reser förbi gula rapsfält, nyslagna marker med de där vita byltena som ersätter gamla tiders höhässjor. Jag ser ibland några betande kor, jag ser röda stugor och moderna stadsdelar rusa förbi utanför fönstren. Jag ser lövskog med skimrande ljus genom bladverkan. Regn eller sol – det svenska landskapet ler sitt allra vackraste leende.

Men inne i bilen är det en helt annan resa som gäller. Jag lyssnar till den unge Ahmad Khan Mahmoodzada, ett av många ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, en gång internationellt uppmärksammad och prisbelönt för sin roll i filmen ”Flyga drake”, efter boken med samma namn. I programmet ”Sommar” berättar han, förvånansvärt enkelt och utan överdrivna känslor om sina erfarenheter som borde ha tagit ett helt liv, om ens det skulle räcka, att göra. Den beskriver ett liv som i de allra flesta delar är så långt från oss andra att vi inte ens kan föreställa oss det. Och det gäller det mesta från ett talibanstyrt Afghanistan till Hollywoods drömfabriker och den den faktiska flykten hit. Kanske kan vi inte ens föreställa oss känslan av att, som femtonåring, stå på en busstation i Göteborg, utan pengar, husrum eller ens en adress att leta upp, utan att förstå ett enda ord av språket och ändå känna att man nått slutet på den långa färden – att äntligen ha kommit fram.

Det finns ingen anledning för mig att här återge hans berättelse. Den finns ju att lyssna på i efterhand på Sveriges radios hemsida. Gör det!

Det är möjligt att han är ett alldeles speciellt ensamkommande flyktingbarn som fått något av en ”gräddfil” tack vare sin välkända bakgrund som filmskådespelare. Det är i så fall honom väl unt eftersom det också var just denna bakgrund som tvingade honom att krama sin mor, far och syskon farväl för att ensam i natten sätta sig i flyktingsmugglarens bil mot okänt mål. Och, skulle det visa sig, stora hinder att övervinna.

Men det är också, tack vare sitt ”kändisskap” som han fått chansen att berätta. Och som han gör det, så enkelt och utan övertoner men så fascinerande och engagerande att man kunde ha lyssnat i timmar.

Någon skrev att det var en solskenshistoria. Inte minst med tanke på att han nu fått chansen att kliva in i sin skådespelardröm igen, om än i den, med Hollywood jämfört, mindre glamourösa Ica-reklamen i TV. Men framför allt för att hela hans familj nu finns i Sverige, en återförening som ju varit betydligt mer komplicerad om han hade kommit i dag.

När hans ”sommartid” i P1 är över lämnar han mig där i bilen, vilken rullar fram i vår variationsrika svenska sommar, med en enda tanke och önskan: Må solskenet över hans berättelse få sprida sig till alla ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar. Må de mötas av ett mänskligt leende, lika välkomnande och vänligt som det svenska sommarlandskapet och som också kan värma i såväl kommande bistra vintrar som i ensamhetens, utsatthetens och saknadens stund. Ett leende som kan uttryckas i ansikte, i händer, i omtanke, omsorg och vänskap.

Publicerat i Stora världen | Lämna en kommentar

Offentligt tamt – personligt utmanande!

Jo, jag gjorde det. Jag tog mig i dag, den 30 augusti 2015, av ren nyfikenhet och i studiesyfte till Storkyrkan i Stockholm för att lyssna på den annonserade ”interreligösa” gudstjänsten där en imam skulle medverka.

Självklart var anledningen till mitt intresse den debattartikel som fem domkyrkopräster fick publicerad i DN för ett par veckor sedan och deras argument i följdfrågan om Jesus som enda vägen till Gud. Ett sanningsanspråk från Jesus själv som hela den kristna kyrkan faktiskt bygger sin existens på. Och när företrädare för kyrkan i Sverige börjar, som jag uppfattar det, tänja på – eller kanske sätta gränser för – den sanningen så blir jag lite betänksam. Och det triggade mig att gå rakt in i ”lejonets kula”!

Jag konstaterade snabbt att denna kontroversiella gudstjänst inte lockat de stora skarorna. Vi som var där satte oss så nära mittgången vi kunde för att ha fri sikt framåt där samtalet försiggick (kyrkans interiör är inte optimal för sådan ”scenografi”).

Om jag blev provocerad av det jag fick höra i kyrkan? Nej, knappast. Den svenske imamen, Mohammad Muslim, svarade på några väl förberedda frågor från domkyrkokomministern Ulf Lindgren och det hela blev tämligen ytligt och faktiskt mer tamt och intetsägande än utmanande.

Allt inramades av en vanlig högmässa med  liturgi i svenskkyrklig ordning. Där fanns, i någon form, såväl synabekännelse, syndaförlåtelse som trosbekännelsen till en treenig Gud.

Denna söndag har i det svenska kyrkoåret temat ”Medmänsklighet”, där evangelietexten handlade om den barmhärtige samariern, vilken i sin tur ”highlightar” frågan om vem som är min nästa.

Barmhärtighet är fint, och även om det inte är exklusivt för kristna, eller andra religiöst troende människor, så vet vi ju att det ibland faktiskt kan bli en hälsning från Gud till en behövande medmänniska, liksom vi kan se Guds ansikte i den som lider. Ett relevant ämne i vår tid och i vårt Europa, där medmänskligheten just nu  utmanas på olika fronter.

Om detta talade prästen när han stod i predikstolen.

När han gick ned därifrån så bjöd han fram imamen och gjorde en liten poäng av att de två, en troende och bedjande muslim och en troende och bedjande kristen, stod där tillsammans. Deras samtal handlade till en del om den gammaltestamentliga bibeltexten för dagen, om Kain och Abel, och en del om fastans betydelse och innebörd. Samtalet finns att lyssna på här.

Nej, jag provocerades inte av detta.  (Men jag ska erkänna att jag gärna hade velat bli lite överraskad. Det hade varit intressant om det gammaltestamentliga brodermordet lett  in samtalet på det som i dag sker i de båda religionernas gemensamma ursprungstrakter , där omvändelse från islam till kristen tro – eller faktiskt också bekännelse till en annorlunda muslimsk tro – inte sällan straffas med döden.)

Detta kan kanske i någon mening ses som en recension av en inte helt vanlig högmässa och något jag själv skulle kunna avfärda med en axelryckning.

Men för mig stannade det inte där. För mig blev det skarpt läge när det blev dags för nattvard. Jag är inte främmande för att ta nattvard i olika kristna sammanhang och jag menar att deltagandet där i första hand är mitt personliga möte med Kristus själv, i en akt som tar mig så nära innebörden i Jesu försoningsverk som jag, i detta liv, möjligen kan komma.

Nu räckte det inte med liturgiska former. Det blev personligt. Vem menar jag att Jesus är? Är han Gud? Är han Vägen? Om inte – vad betyder då den måltid som han själv instiftat för att påminna oss om vem han verkligen är och den försoning han erbjuder oss?

Där i stunden, och i ett förväntat kristet sammanhang där man offentligt öppnat för tanken att det finns andra vägar till Gud än genom Jesus och därmed, som jag ser det, förminskar innebörden av Jesu försoningsverk, kändes den heliga måltiden lite – jag tvekar inför uttrycket, men hittar inget bättre – sjaskig.

Jag avstod! Ett ställningstagande som många säkert, kanske jag själv också, kan invända mot av logiska och andra skäl.

Men för mig handlade det just i dag inte om något annat än respekt för det jag håller för sant! Inte om hur jag tror utan på vad jag verkligen tror!

Publicerat i Kyrka och församling | Lämna en kommentar

Öppet medlemskap – och sen då?

Läser i dagens Dagen (3 mars) om dopets ställning i pingstförsamlingarna, där en församling beslutat välkomna icke döpta till fullt medlemskap, det vill säga också som medlemmar i den juridiska del som innebär rösträtt i församlingen.

Det talas om att öppna för människor som redan känner sig inkluderade i gemenskapen men, av anledningar som kanske kan vara flera, inte vill låta döpa sig på det sätt som pingstförsamlingar ändå säger sig vilja stå för i förkunnelse, undervisning och praktik. Vilket, i konsekvensens namn, torde innebära att även barndöpta betraktas som ”icke döpta”. Slopat dopkrav, alltså, om jag tolkar det hela rätt.

Det här väcker frågor hos mig som inte ställs i de artiklar som publiceras den här dagen i ämnet.

Först vill jag bara göra klart att det jag skriver här inte innebär att jag tar ställning för det ena eller andra dopsättet, eller ens i frågan om medlemskap, men jag tycker det är viktigt att också våga göra det man brukar kalla konsekvensanalys.

Den stora frågan som reser sig hos mig gäller ledarskapet. Kommer personer som väljer att inte låta döpa sig, men på alla andra sätt kvalificerar sig, kunna bli aktuella som församlingsledare på de olika nivåer som finns i församling, alltifrån föreståndare, styrelse, äldste/församlingstjänare, barn- och ungdomsledare med flera?

Om inte det öppna medlemskapet ska bli en tratt som ganska snart smalnar av och skapar olika kategorier av medlemmar, så måste väl ledare tillåtas växa fram ur medlemskåren som helhet. Eller?

Om man då accepterar det, hur blir det då med trovärdigheten när det handlar om undervisning och inställning i dopfrågan? Ska en odöpt ungdomsledare till exempel, som i övrigt skapat förtroende omkring sig, ställas åt sidan när det kommer till undervisning om dopet?

I dagens artiklar finns också några uttalanden av förre föreståndaren i den aktuella pingstförsamlingen i Lund, Daniel Wärn. Han säger där att han väljer att gå ur församlingen (den formellt, juridiska delen, får man anta), men vill ändå finnas kvar i gemenskapen.

Frågan som följer då är vad som händer om flera, som inte vill kompromissa med sin övertygelse i dopfrågan, gör likadant?

Måste man inte våga se att det kan leda till att den röstberättigade delen av församlingen får en majoritet som vill se en förändring också när det kommer till förkunnelse och praktik?

Jag hoppas att tidningen återkommer i ämnet med uppföljande belysning av också de här frågorna, med tankar från det nuvarande ledarskapet i pingst, såväl i samfundet som i de lokala församlingar som väljer att slå in på det öppna medlemskapets väg.

Själv är jag bara en alldeles vanlig medlem som känner sig lite förvirrad och undrande i en fråga som ändå hör till grunderna i det kristna livet. Och lite orolig över att inkonsekvens i förlängningen leder till att dopet, oavsett när och hur det sker, blir betraktat som mindre viktigt.

Publicerat i Kyrka och församling | Lämna en kommentar

I stället för nyårslöfte

Det är nyårsdag 2015

Kvarglömda fyrverkerier och smällare från nyårsnatten detonerar omkring mig. Jorden har sakta börjat vända sig mot solen igen, men än så länge tillåter mörkret julens ljus i form av ljusslingor glittra som smycken på husfasadernas balkongrader och i blanka fönsterögon från min utsiktsplats.

I dag är en dag för eftertanke och framåtblick. För många handlar det om nya föresatser – löften om man så vill – om en uppgradering av goda vanor och ett slutgiltigt stopp för de dåliga.

Andra sätter upp nya mål och tänker ut planer på hur de ska ta sig dig.

Jag har full respekt för folk som på det sättet vill åstadkomma förändring eller förbättring och vill hjälpa sig själva till nya steg i livet.

Jag har dock aldrig ägnat mig åt den sortens ”självhjälp”. Jag bryr mig inte om storslagna utfästelser.

Men, inför 2015, vill jag ändå tillåta mig en liten påminnelse om det som kan ge mig riktning och nödvändigt stöd i min vardag. Jag lånar Lina Sandells ord ur psalmen ”Blott en dag”:

Morgondagens omsorg får jag spara

om än oviss syns min vandrings stig.

”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,

detta löfte gav han mig. (Sv Ps 249:2).

Jag vet ju att 2015 inte kommer att vara fritt från utmaningar. Jag vet också att jag har en benägenhet att då och då ligga sömnlös i ”vargtimmen” och oroa mig för framtiden. Men kan jag då hitta tillbaka till psalmversen ovan och klamra mig fast vid orden så tänker jag att jag kan lära mig möta dagen och livets utmaningar när och som de kommer – och att våga vila.

Det får bli min nyårsbön!

 

Publicerat i Lilla världen | Lämna en kommentar

Apropå alkoholfria församlingar

 

Läser med glädje en artikel i Dagen 2/7 där pingstledaren Pelle Hörnmark och Dagens publisher Felicia Ferreira propagerar för församlingar som alkoholfri miljö. (Jag länkar trots att jag själv stoppas vi tidningens kostsamma ”pärleport”).

Det är gott och ur mitt perspektiv en självklarhet. En människa med missbruksbakgrund ska kunna känna sig välkommen där i alla lägen, och, till exempel, barn som farit illa i en miljö med alkohol och droger ska där kunna finna en trygg och omfamnande tillhörighet.

När det kommer till ett privat förhållningssätt, det vill säga en församlingsmedlems attityd till alkohol i ett liv utanför församlingen så påpekas i artikeln att mycket förändras och att man inte önskar en återgång till gamla tider.

Det skadar inte att påminna sig om vad som en gång föranledde att frikyrkofolket gjorde gemensam sak med nykterhetsivrarna och tog avstånd från alkoholbruk i alla former och i alla omständigheter.

Svenska folket höll på att supa ihjäl sig. Det handlade om att ta ett aktivt samhällsansvar, såväl i privatlivet som i det offentliga.

Vi vet att alkoholen orsakar stora skador i vårt samhälle och dödar också i dag. Alla vet att alkoholen ligger bakom mycket våld, trafikskador och annat som inte bara kostar samhället pengar, utan också är förödande för alla berörda.

Ingen behöver väl längre hellre tveka om vad det innebär för barn att växa upp i missbruksmiljöer. En rad ”kändisar” har skrivit böcker, och personliga sommarprat och i intervjuer vittnat om detta.

Mot den bakgrunden tycker jag att det är lite märkligt att många frikyrkliga i min egen generation, efter att självklart tagit avstånd från alkohol i sin uppväxt och en stor del av sitt vuxna liv, plötsligt tycker det är okej med alkohol Detta skrivet utan att döma eller peka finger, men jag tar mig rätten att undra.

Hörnmark påpekar i artikeln att det inte är någon synd att använda alkohol och att Bibeln inte talar om detta. Det har han förstås rätt i, och det är ett argument som frikyrkliga icke-nykterister gärna återkommer till. (Och som på sitt sätt speglar vår tids individualistiska förkärlek för personlig frihet.)

Men jag tänker så här:

Kan det möjligen vara en synd att inte ta sitt ansvar för samhället, för alkoholens offer och för allas vårt välbefinnande? Ett ansvar som kan innebära att vara en nykter förebild i hela – inte bara delar av – sin tillvaro och påverka attityder genom att visa att det faktiskt varken är udda eller asocialt, utan helt naturligt, att tacka nej till alkohol.

Detta förhållningssätt kan kanske ändå vara värt en ”tankepromenad” i ett vidare perspektiv! Inte för att gå tillbaka, utan faktiskt komma framåt i en fråga där vi annars riskerar att ”inte komma längre!”

Publicerat i Kyrka och församling, Kyrka och samhälle | Lämna en kommentar