I stället för nyårslöfte

Det är nyårsdag 2015

Kvarglömda fyrverkerier och smällare från nyårsnatten detonerar omkring mig. Jorden har sakta börjat vända sig mot solen igen, men än så länge tillåter mörkret julens ljus i form av ljusslingor glittra som smycken på husfasadernas balkongrader och i blanka fönsterögon från min utsiktsplats.

I dag är en dag för eftertanke och framåtblick. För många handlar det om nya föresatser – löften om man så vill – om en uppgradering av goda vanor och ett slutgiltigt stopp för de dåliga.

Andra sätter upp nya mål och tänker ut planer på hur de ska ta sig dig.

Jag har full respekt för folk som på det sättet vill åstadkomma förändring eller förbättring och vill hjälpa sig själva till nya steg i livet.

Jag har dock aldrig ägnat mig åt den sortens ”självhjälp”. Jag bryr mig inte om storslagna utfästelser.

Men, inför 2015, vill jag ändå tillåta mig en liten påminnelse om det som kan ge mig riktning och nödvändigt stöd i min vardag. Jag lånar Lina Sandells ord ur psalmen ”Blott en dag”:

Morgondagens omsorg får jag spara

om än oviss syns min vandrings stig.

”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,

detta löfte gav han mig. (Sv Ps 249:2).

Jag vet ju att 2015 inte kommer att vara fritt från utmaningar. Jag vet också att jag har en benägenhet att då och då ligga sömnlös i ”vargtimmen” och oroa mig för framtiden. Men kan jag då hitta tillbaka till psalmversen ovan och klamra mig fast vid orden så tänker jag att jag kan lära mig möta dagen och livets utmaningar när och som de kommer – och att våga vila.

Det får bli min nyårsbön!

 

Publicerat i Lilla världen | Lämna en kommentar

Apropå alkoholfria församlingar

 

Läser med glädje en artikel i Dagen 2/7 där pingstledaren Pelle Hörnmark och Dagens publisher Felicia Ferreira propagerar för församlingar som alkoholfri miljö. (Jag länkar trots att jag själv stoppas vi tidningens kostsamma ”pärleport”).

Det är gott och ur mitt perspektiv en självklarhet. En människa med missbruksbakgrund ska kunna känna sig välkommen där i alla lägen, och, till exempel, barn som farit illa i en miljö med alkohol och droger ska där kunna finna en trygg och omfamnande tillhörighet.

När det kommer till ett privat förhållningssätt, det vill säga en församlingsmedlems attityd till alkohol i ett liv utanför församlingen så påpekas i artikeln att mycket förändras och att man inte önskar en återgång till gamla tider.

Det skadar inte att påminna sig om vad som en gång föranledde att frikyrkofolket gjorde gemensam sak med nykterhetsivrarna och tog avstånd från alkoholbruk i alla former och i alla omständigheter.

Svenska folket höll på att supa ihjäl sig. Det handlade om att ta ett aktivt samhällsansvar, såväl i privatlivet som i det offentliga.

Vi vet att alkoholen orsakar stora skador i vårt samhälle och dödar också i dag. Alla vet att alkoholen ligger bakom mycket våld, trafikskador och annat som inte bara kostar samhället pengar, utan också är förödande för alla berörda.

Ingen behöver väl längre hellre tveka om vad det innebär för barn att växa upp i missbruksmiljöer. En rad ”kändisar” har skrivit böcker, och personliga sommarprat och i intervjuer vittnat om detta.

Mot den bakgrunden tycker jag att det är lite märkligt att många frikyrkliga i min egen generation, efter att självklart tagit avstånd från alkohol i sin uppväxt och en stor del av sitt vuxna liv, plötsligt tycker det är okej med alkohol Detta skrivet utan att döma eller peka finger, men jag tar mig rätten att undra.

Hörnmark påpekar i artikeln att det inte är någon synd att använda alkohol och att Bibeln inte talar om detta. Det har han förstås rätt i, och det är ett argument som frikyrkliga icke-nykterister gärna återkommer till. (Och som på sitt sätt speglar vår tids individualistiska förkärlek för personlig frihet.)

Men jag tänker så här:

Kan det möjligen vara en synd att inte ta sitt ansvar för samhället, för alkoholens offer och för allas vårt välbefinnande? Ett ansvar som kan innebära att vara en nykter förebild i hela – inte bara delar av – sin tillvaro och påverka attityder genom att visa att det faktiskt varken är udda eller asocialt, utan helt naturligt, att tacka nej till alkohol.

Detta förhållningssätt kan kanske ändå vara värt en ”tankepromenad” i ett vidare perspektiv! Inte för att gå tillbaka, utan faktiskt komma framåt i en fråga där vi annars riskerar att ”inte komma längre!”

Publicerat i Kyrka och församling, Kyrka och samhälle | Lämna en kommentar

Utmaning i en pappersmugg

EU-valet närmar sig och tiggarna på våra gator får utrymme i debatten på olika sätt. Tidningen Dagen publicerar till exempel en artikel om hur tiggarna påverkar oss (kan jag inte länka till)  och i DN den 10 maj skriver Emanuel Karlsten en krönika i samma ämne. Så här tänker jag:

De finns mitt ibland oss. I stora köpcentrum, på gågator och vid tunnelbanan. Till och med utanför min lilla närbutik sitter hon nu, kvinnan med det magra ansiktet, de sorgsna ögon och med en pappersmugg framför sig. Det finns all anledning att beklaga att hennes hemland inte tar sitt ansvar. Och det känns som jag fortfarande inte vet hela sanningen: Tigger hon åt sig själv, eller tigger hon åt en obarmhärtig maffia som skor sig på utsatta människors desperation? Men ett vet jag – hon har gjort något mig. Tänker jag, samtidigt som jag låter några slantar landa i den där pappersmuggen som varken är halvfull eller halvtom – bara sorglig. Jag har länge följt mina principer i någon slags övertygelse om att tigga på gatorna inte åstadkommer någon varaktig förändring. Och det kanske jag fortfarande tror. Men kanske är jag inte ensam om att ändå märka av en smygande förändring – hos mig själv. Att nära nog dagligen – här hemma, inte i något u-land – stirra orättvisan, och de väsensskilda livsvillkoren i ögonen, kan nog inte lämna någon oberörd. Att konfronteras med det som inte längre kan hållas på behörigt avstånd utmanar principer som formats bakom välmåendets trygga, skyddande men också förblindande murar. Så nu har det hänt flera gånger – jag har gett upp inför den sorgliga pappersmuggen och slängt i några kronor. Jag vet fortfarande inte om och hur det hjälper henne. Men hon hjälper mig. Hon har gjort något med mig. Och jag tror att det är något bra! ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig”, Matt 8:35.

Publicerat i Lilla världen | Lämna en kommentar

Är vi eniga om enhet?

Ulf Ekmans beslut att konvertera till katolicismen berör egentligen inte mig. Han har aldrig varit min ledare och jag har aldrig varit med i Livets ord.

Men jag hör inte heller till dem som avfärdat allt han sagt och gjort för att han är just Ulf Ekman. Jag har funnit pärlor i hans förkunnelse som varit värdefulla för mig.

Jag tänker alltså inte stämma in i kören som nu ropar högt: ”Vad var det vi sa! Han är en bluff!”

Det har redan skrivits och tyckts mycket i denna fråga, och jag vet att jag inte har så mycket att tillföra och förmodligen kommer en hel del tycka att det är både naivt och okunnigt. Men jag har för vana att bearbeta mina tankar i text så det gör jag nu också.

Jag är varken kyrkohistoriker eller teolog och har således begränsade redskap att ge mig in i en diskussion om lärofrågor, traditioner och annat.

Jag har visserligen ägnat många år professionellt åt att spegla den svenska kristenheten som medarbetare i kristna tidningar. Men i grund och botten är jag bara ett barn av svensk väckelserörelse, i första hand pingströrelsen där jag växt upp och som jag fortfarande tillhör.  Men kanske även ett sådant, okunnigt barn har rätt att ställa lite frågor?

Jag tycker nog att jag haft en öppen och generös inställning mot andra kristna. Jag har under åren lärt känna många från olika sammanhang och lärt mig att vi kan dela det mesta – framför allt kärleken till kyrkans Herre – Kristus. Det gäller också katoliker. Jag har deltagit i ekumeniska konferenser där katoliker varit med och jag har vänner som konverterat till katolska kyrkan. En del har gjort det efter att ha sökt lite varstans, men funnit sitt hem i katolska kyrkan. Jag har glatt mig åt att de hittat sin väg. Jag har, helt ärligt, tyckt att katolikskräcken jag funnit hos en del varit ganska överdriven.

Jag har också besökt katolska kyrkor utomlands – bland annat och senast i Polen – och fascinerats av hur människor trängt sig fram för att ta del av nattvarden. Glatts över denna längtan till gudsmöte och -gemenskap, och samtidigt, som icke-katolik, känt mig lite sorgsen över att vara utestängd från detta där och då.

Men när jag nu tagit del av Ekmans argumentation för sitt beslut, där han framhåller enhetssträvan, så skapar det hos mig nya frågetecken. Och den övergripande frågan jag lämnas med är: Vill katolska kyrkan enhet?

Jag fäster mig främst vid hans uttalande i en intervju (och nu länkar jag, trots att en del hamnar framför tidningens stängda ”Pärleport”) i Dagen den 11 mars: ”Katolska kyrkan har sanningen i sin fullhet”.  Jag inser att han med det uttalandet, per definition, inte påstår att katolska kyrkan är den enda kyrka som har den fulla sanningen. Samtidigt måste jag ju dra slutsatsen att Livets ord inte har den (då hade han ju inte behövt lämna) och övriga kyrkor och samfund i Sverige har den inte heller (då hade han ju inte behövt starta Livets ord.)

Så vad är det då för sanning som vi saknar, är min enkla fråga. Så långt jag vet så omfamnar alla kristna kyrkor (än så länge) det som uttrycks i den apostoliska trosbekännelsen. Vad utöver detta är det som behövs för att få ”vara del i en och samma kropp”?

Jag är medveten om att de flesta väckelserörelser – inte minst den jag är en del av – har haft hög svansföring när det gäller ”sanningsfrågan”, och det kan man förstås beklaga. Det har också utvecklats olika traditioner och kulturer, vilket inte alltid behöver beklagas – det kan faktiskt vara en tillgång.

Jag vet också att olika ”sanningar” över- och underbetonats genom åren i olika rörelser. Jag vet också att det har hänt att förkunnare har tvingats lämna sitt sammanhang på grund av detta, vilket ibland lett till en bättre och sundare andlig miljö, ibland till en unknare och sämre.

Men en ledare som Ulf Ekman riskerade väl knappast att bli utkastad från sin rörelse. Han väljer själv att gå och han tar då, om jag förstått det rätt, ”den fulla sanningen” han kommit fram till, med sig.

Men jag lämnar Ekman därhän och önskar honom allt gott på sin väg.

Själv tror jag, och många med mig, på en enhet där vi, med alla våra olikheter och med kärleken till Jesus och svar på hans kallelse till efterföljelse som enda villkor, tillsammans är med och fullgör församlingens uppdrag i världen. Men jag undrar nu: Kan de vänner vi har bland katolikerna, utan andra villkor, dela denna strävan, längtan och tro med oss?

Publicerat i Kyrka och församling | Lämna en kommentar

Till våren

Solen bränner genom fönsterglaset i vardagsrummet.  Jag konsulterar väder-appen i min mobil och ser att det, i min del av världen, är nästan 10 grader varmt.IMG_0033

Jag vet också att på andra sidan huset, den sida som jag inte ser från mina fönster, blommar snödropparna sedan länge. Jag ser hur barnen tar fart i gungorna på den lilla lekplatsen och björkarna som omger den börjar skifta i grönt (nåja, det där sista var väl mer en slags framtidsvision).

Jag öppnar dörren till min dåligt vindskyddade balkong. Det blåser ganska ordentligt här uppe på höjden där jag bor, och solen värmer inte fullt lika mycket som innanför skyddande fönsterglas.

Men jag dristar mig ändå till att dra ut en stol på balkongen, kränger på mig dunjackan och med en kaffekopp i ena handen och en bok i den andra känner jag att nu… nu är våren här.

Så avlägset för bara en månad sedan och nu en verklighet.

Visst är det något visst med sådana här tidiga vårdagar, de där som lovar så mycket mer av sol och värme och gör det på ett sätt som känns lika nytt och fräscht varje år.

Och jag tillåter mig att tro på våren, även om jag vet att den ibland retas en aning. Snöstormarna kan komma igen – i morgon eller nästa vecka, men solljuset kommer inte att ge sig, det kommer att öka i tid och intensitet och ta för sig ända fram till midsommar.  Det finns där hela tiden, oavsett andra omständigheter, en strålande garanti för att löftet ska infrias.

Jag drar in lite extra vårluft i lungorna, men innan jag stänger balkongdörren känner jag, snarare än hör, ett vindburet budskap:

– Lika tveklöst som du litar på vårsolens löften, lika tveklöst kan du lita på Gud.

Och då inser jag att det där var precis vad jag behövde i dag.

 

 

Publicerat i Lilla världen | Lämna en kommentar