Wasti – ett stycke historia

Postat den 13 juli, 2012 av kerstin

Läser i Dagen i dag om Wasti Feldt-Johanssons bortgång och påminns om att man varit med en stund i svensk pingstmedia.

Wasti Feldt mötte jag bara en gång. Jag var reporter på pingströrelsens tidning Evangelii Härold, när jag fick uppdraget (eller kanske tjatade mig till) att få göra en intervju med henne i samband med att hennes bok ”Kvinnan i frikyrkan” publicerades. Detta var en händelse vi inte kunde gå förbi, tyckte jag.

Jag minns Wasti Feldt som en mycket mål- och kallelsemedveten person med en osedvanlig styrka och oräddhet.

Många tyckte att hon var inne på helt fel spår. Andra menade hon kanske hade något att säga, men borde vänta ”tills tiden var mogen”.

Själv visste vad hon gjorde. Hon såg sig själv – och fick känna på – att hon var den yttersta spetsen på plogen. Hon borrade sig fram i motståndsmyllan, hon tog smällarna och hon var övertygad om att bara så kunde hon bereda vägen för de kvinnor som hon visste stod i breda led och väntade, alldeles bakom henne. Detta var hennes uppdrag.

Men sådant kunde inte få stå oemotsagt i pingsttidningens spalter. Det menade i alla fall den som satt på chefredaktörsstolen. Förmodligen var han lika övertygad om sin uppgift ”som väktare på muren” och skrev en spetsig ledare där han kraftfullt tog avstånd från det som Wasti Feldt uttryckte i intervjun.

Att alltihop publicerades mitt i pingströrelsens predikantvecka som pågick i Filadelfiakyrkan i Stockholm, gjorde att det fick stor uppmärksamhet. SVT:s nyhetsredaktion drog med kamerateam och reporter till kyrkan och gjorde ett inslag om den kontroversiella frågan i rörelsen.

Så gick det till då.

Tiden har gått och i Dagens minnesartikel vittnar några andra kvinnor om Wastis betydelse för deras egen väg in i förkunnartjänst i pingströrelsen.

Men kanske fick aldrig Wasti, åtminstone inte offentligt, den uppskattning hon borde fått för sin banbrytande gärning. Inte förrän i dag, när hon är borta.

Själv kan jag, så här i efterhand konstatera att jag, på mitt lilla hörn, fick vara med när historia skrevs.

Publicerat i Kyrka och församling, Media | Lämna en kommentar

Kyrkan – en traditionsbärare?

Postat den 8 juni, 2012 av kerstin

Jag svarar ja på frågan i rubriken. Visst är kyrkan en bärare av tradition. Historiskt har kyrkan varit med och format samhällen, här hos oss och på andra håll.

Kyrkan och den kristna religionen har också, historiskt sett, nära band till skolväsendet i vårt land. För bara ett par generationer tillbaka var det till exempel självklart att skolläraren också tjänstgjorde som kantor i kyrkan.  Många är det som genom åren kämpat med katekesen och ännu fler som tragglat psalmverser som utantilläxa. De kristna högtiderna firades också i skolan, även om kycklingar och fjädrar med tiden tog över påsken. Lite bättre klarade sig julen, där tomtarna vackert fick dela plats med julkrubban.

Idag har vi en annan utgångspunkt, med mångfald i befolkningen och skiftande kulturella och religiösa uttryck som självklart får konsekvenser, inte minst i skolornas undervisning. Och det ligger nog ett värde i att låta skolan vara sekulär, men också bildande när det gäller både den kristna tron och andra religioner och livsåskådningar.

Trots detta tycks banden mellan kyrka och skola inte ha klippts helt. Det märker vi tydligast i skolavslutningstider och en – nästan obegriplig – längtan bland folket att gå i kyrkan.

Till och med humanisternas Christer Sturmark tycker att kyrkan kan vara värd ett besök för skoleleverna och deras föräldrar. Men då handlar det blott och bart om tradition. För honom betyder symbolerna i lokalen ingenting och – av hänsyn till alla vuxna som kämpat hårt för att slå sig fria från sin religiösa uppväxtmiljö – bör prästen få ledigt denna dag och låta ateisterna njuta i fred av ljuset som faller in genom flerfärgade kyrkfönster.

Ungefär som att bjuda hem sig till någon men samtidigt kräva att värden själv håller sig borta, alltså. Och dessutom låtsas att den som bor där inte har något att göra med hemmets inredning och atmosfär.

Skolverket tycks numera vara på samma linje. Låt eleverna gå i kyrkan men se till att inget religiöst släpps fram i sammanhanget, förutom psalmen ”Den blomstertid nu kommer” som av någon anledning, i skolverkets bok, tycks ha tappat sin religiösa innebörd och enbart blivit tradition.

Kanske finns det anledning för beslutsfattarna där att plugga lite extra på verserna i den psalmen. De har missat hela innehållet.

Så, för att återvända till frågan i rubriken: Är kyrkan en traditionsbärare? Svaret är fortfarande ja, men kyrkan kan inte – om den vill kalla sig kyrka – låta sig nöjas med att bara vara en traditionsbärare. Kyrkans uppdrag är och förblir att förkunna evangelium till sin samtid. Kyrkan får aldrig slå sig till ro med att folket tycker att lokalen är vacker eller att psalmerna är stämningsfulla. Målet för kyrkan kan aldrig vara att samla så många människor som möjligt innanför sina dörrar, målet är nå ut med budskapet. Det sker ofta i harmoni med traditionen, men när traditionen ställer sig i vägen för budskapet finns det anledning för kyrkan att själv att välja väg.

Publicerat i Kyrka och samhälle | Lämna en kommentar

Sanningsanspråk

Postat den 17 maj, 2012 av kerstin

Jag såg också Uppdrag granskning i går kväll om kvinnosynen i moskeerna! Misstänker att massivt förhandspuffande för programmet – och ingen konkurrerande VM-hockey – gjorde att tittarsiffrorna drog i höjden.

Låt mig omedelbart klargöra att jag absolut tycker att kvinnosynen inom islam är väl värd  en granskning och ska granskas. Det som kom fram torde skrämma också den mest välvillige betraktare av islam i Sverige.

Men en bit in i programmet kändes upplägget med dold kamera mitt i ett personligt samtal med en andlig ledare aningen bekant. Jovisst! För ett år sedan. Då var kanalen TV 4 och programmet Kalla fakta. Granskningen gällde Frälsningsarmén och vilka råd ledarna där ger i personliga möten med homosexuella. Och dagen efter skallade ropen, precis som nu, i rubrikerna: Stoppa bidragen!

Jag vet förmodligen mer om Frälsningsarmén. Kan som frikyrklig lätt identifiera mig med dem och jag hade synpunkter på programmet. Jag menade – och menar nog fortfarande – att det inte visade hela sanningen.

Om islam och koranen vet jag inte särskilt mycket och kan inte invända.

Därför har jag problem med den här typen av granskande program. De lämnar mig alltför ofta med en viss osäkerhet. Var detta hela sanningen? Har något utelämnats som skulle kunna problematisera den ”enkla sanning” som programmen visar?

Jag är medveten om att journalistik alltid, i någon mån, fungerar på det här sättet. Ibland är det ju också nödvändigt att ”skala” för att få fram det viktiga. Så egentligen skulle man ju kunna rycka på axlarna och konstatera att ”det är så de jobbar”.

Men när det gäller program som marknadsförs så kraftigt och får sådan genomslagskraft så kan jag bli lite orolig. Beslutsfattare och andra myndighetspersoner brukar vara snabba att dra slutsatser och avisera ”åtgärder”, debattörer och opinionsbildare hakar på och stället krav. Ofta rättmätiga, men ibland lite för ogenomtänkta. Dessutom finns förstås risken att grupper med en alldeles egen agenda tar chansen att rida på en opinionsvåg som vuxit ur en alltför begränsad verklighetsbild.

Det är massmedias uppgift att granska företeelser av olika slag. Det är jag för. Utan att på något sätt misstänkliggöra gårdagens Uppdrag granskning, så hoppas jag att beslutsfattare och lagstiftare i sina slutsatser vågar använda ett bredare perspektiv än det som framkommer i enskilda TV-program. Journalistik har och följer sina spelregler, det allmänna samhällsbygget måste följa sina.

 

Publicerat i Media | Lämna en kommentar

En barnlös singelkvinnas bekännelser (eller – Barnets rätt till sig själv)

Postat den 2 mars, 2012 av kerstin

Det pågår en förvirrad diskussion i Sverige just nu. Det handlar om rätten att skaffa barn. Den som vill veta exakt hur förvirrad, kan med fördel ta en titt på SVT:s ”Debatt” som sändes i går (1 mars). Där kastades åsikter omkring i luften på sedvanligt ”Debatt”-manér, vilket innebär att ingen får tala till punkt och att alla till slut talar i munnen på varandra.  En diskussion som kanske inte i första hand handlar om barnlöshet utan om kraven på överhöghet över livet självt.

En del argument häpnade jag lite inför, som till exempel att insemination av ensamstående kvinnor är en sjukvårdande åtgärd och därför bör bekostas av skattemedel, och att ett barn som blivit till med donerad sperma inte kommer att fundera över sin pappa eftersom han inte finns. Och att vi måste tillåta detta för att folk annars åker utomlands för att ordna det (minsta motståndets lag, alltså).

Men det argument som gör mig mest upprörd, och som uttalades i programmet utan några som helst förbehåll, är nog påståendet att det är en mänsklig rättighet att få barn.

Jag är själv ensamstående kvinna utan barn. Jag är jämnårig med den nya mormors- och farmorsgenerationen. Jag kan alltså se tillbaka på mitt barnlösa liv med lite distans och konstaterar då att det blev ett liv, det också.

Jag ska inte påstå att jag inte känt sorg. Fram till 30-årsåldern möttes jag ofta av uppmuntrande ord som ”du har livet framför dig”, av vänner och familj som ibland beklagade min situation mer än jag gjorde själv. Fem år senare hade de glada tillropen tystnat, och jag var själv den första att inse att nu var det definitivt, barnafödandets tid låg inte längre framför mig. Det skulle inte bli några egna barn. Utan att jag egentligen gick och ältade detta så upptäckte jag en sorg inom mig som jag måste bearbeta på något sätt. Det var inte dramatiskt, men sorgearbetet fanns där.

I dag kan jag se att min sorg nog inte handlade så mycket om det barn jag aldrig fick, utan mer om mig själv. Jag skulle aldrig få vara med om det jag, som kvinna, var biologiskt och kanske psykiskt förberedd för. Jag skulle aldrig få känna känslan av hur ett nytt liv växte inom mig och aldrig identifiera mig med den nyblivna mammans första träff med barnet efter nio månader, aldrig leta efter mina egna drag i ett litet ansikte. Och den hundraprocentigt egoistiska tanken drabbade mig att jag aldrig skulle få känna den irrationella tillfredsställelsen av att en liten människa var totalt beroende av mig.

Men sorg – absolut! Men vem har sagt att vi har rätt att gå igenom livet utan sorger?

Jag har full respekt för par som längtar efter barn men av olika anledningar inte får några, och jag kan i någon mening dela sorgen, även om den ofrivilliga barnlösheten har olika orsaker. Jag har också respekt och förståelse för den besvikelse alla kvinnor i min situation, men kanske med en långt större längtan efter barn än den jag haft, måste leva med.

Men jag kan aldrig, aldrig betrakta barnafödande som en mänsklig rättighet. Jag är gammaldags nog att betrakta barn som en gåva – i bästa fall till två människor som älskar varandra. Men aldrig en rättighet, varken i jämlikhetens eller rättvisans namn.

Livet för oss på olika vägar och är inte rättvist. Vi tvingas lämna det barnsliga ”alla andra får” bakom oss och leva livet helt och fullt utifrån de förutsättningar vi har. Och inse – vilket tycks vara det svåraste i dag – att allt kan vi inte regissera och kontrollera. Vi får aldrig ta oss rätten att, utifrån egna drömmar och planer, manipulera med andra människors liv. Finns det någon rättighet att slå vakt om i sammanhanget, så är det barnets rätt till sig själv.

Jag har fått andra gåvor. Inte minst i form av syskonbarn och nu deras barn som jag får följa och knyta an till om jag vill. Det händer då att den där gamla sorgen åter gör sig lite påmind. Och så den som är lite nyare och kommer med åren. Den som handlar om att en kedja kommit till sin ände, att ingen länkar vidare. Ett faktum som dock, i den större verklighet som finns utanför den bubbla där jag är centrum, verkligen inte är hela världen.

Det var vad jag ville ha sagt.

Publicerat i Lilla världen, Stora världen | 1 kommentar

Det spelades inte bara orgel

Postat den 11 februari, 2012 av kerstin

I debatten runt Sigfrid Demingers artikel i Dagen för någon vecka sedan, om frikyrkligheten som inte bar, har kommentarer och uttalanden rusat omkring i cyberrymden och media, och säkert i många, mer marknära, samtal.

”I ljuset av den enorma mångfald som finns i musik och kulturlivet i Sverige i dag utanför kyrkans väggar ser jag ett enormt behov av en breddning av det extremt smala kulturella uttryck vi levt med som kyrka under lång tid”, skriver Daniel Röjås (Dagen 9/2 2012) i sitt svar på Demingers kritik.

Jag tänker inte gå i polemik med honom om just detta, eftersom jag inte riktigt förstår vad han menar, men det fick mig att börja tänka bakåt.

Musiken i gudstjänsten får ofta representera kulturen när den här frågan diskuteras. Lite för enkelt, enligt mig, som menar att problemet är långt djupare och allvarligare än generationernas olika musikpreferenser.

Trots detta gav det mig anledning att tänka efter: Hur såg det frikyrkliga musikutbudet under 70- och 80-talen i Sverige, den tid då jag själv var i samma ålder som församlingsledare och tongivande personer är i dag. Det finns naturligtvis musikledare som är bättre skickade för en genomgång av detta, men jag var ändå med och deltog under den tiden. Och detta är ju faktiskt min blogg.

Jag minns förstås strängmusiken som överlevt från 50- och 60-talen. Så smått började den under den här tiden uppträda under andra namn som offensivgrupp, offensivkör eller något annat, mer i tiden. Kanske också för att de tidigare frekventa stränginstrumenten, dragspelen och annat som av hävd hörde dit, ersattes med kompgrupp med piano, gitarr, bas och trummor som standarduppsättning.

Större församlingar hade förutom denna, lite mer öppna sångargemenskap, även blandade körer – manskörer och damkörer kunde också förekomma – ungdomskör, som så småningom utvecklades till mer eller mindre utpräglade gospelkörer, och ibland flera barnkörer för olika åldrar. Då och då kunde det också finnas utrymmer för skolade solister.

Blåsorkestrarna, som varje församling av någorlunda storlek höll sig med, började tappa sin attraktionskraft, en del lade om såväl instrumentuppsättning som repertoar och började uppträda som brassband.

Församlingar som var begåvade med många duktiga instrumentalister samlade också ihop till symfoniorkestrar.

Den tidens ungdomsmusik, pop och rock, fick också sitt utrymme i församlingen, om än ofta i speciella möten och samlingar.

Hur såg då musikutbudet utanför kyrkans väggar ut på den tiden? Det tog sig många uttryck redan då, förstås, och var alltför brett för att speglas i sin helhet här, men jag vill minnas ett det var under den tiden som till exempel musikalen gjorde sitt intåg i de breda folklagren och uppsättningar avlöste varandra på teatrar här hemma, och nog var vi många som tog oss till London för att titta på musikaler av hög klass.

Här svarade kyrkan ganska direkt. Kanske var kören Choralerna först med till exempel ”Befriad”, och visst minns vi Urban Ringbäcks och LO Forsbergs ”Lukas”, ”777” med flera.

I Filadelfiaförsamlingen i Stockholm fick barnmusikalerna också stor uppmärksamhet. Den sjungande julgranen gjorde entré för att sedan återkomma varje jul i ett par decennier.

Nej, jag tycker nog inte att kyrkans utbud varit extremt smalt tidigare och, framför allt: Det spelades verkligen inte bara orgel i frikyrkan för trettio år sedan!

Om jag sticker ut hakan så tycker jag nog att musiken i den gudstjänst som nu etableras är långt smalare och enkelriktad i sitt utbud, då den vänder sig till en grupp som inte bara avgränsar sig genom sin ålder utan också genom en speciell musiksmak.

Att stå upp tillsammans med den stora församlingen och sjunga ”Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig…” till en brusande orgel tycker jag fortfarande är en mäktig upplevelse som jag gärna skulle unna alla.

Men kanske ger denna eftertanke också anledningen till lite självkritik: Tänk om det i själva verket var den här generationen som planterade ”underhållningsfröet” i gudstjänsten och, så att säga, krattade manegen för det som vi nu diskuterar. Allt säkert med goda intentioner, precis som de som nu leder utvecklingen, men kanske med lite bristande analys av vad man vann och vad man förlorade.

Jag tillhör dem som tycker att underhållningsmentaliteten gått alldeles för långt och nu vässas ytterligare så att, åtminstone jag, inte längre känner igen gudstjänsten.

Jag skäms inte för att säga att jag önskar att gudstjänsten åter blir en tydlig mötesplats mellan människa och Gud, men också mellan människa och människa. Jag längtar efter delaktighet i gudstjänsten (något som knappast uppmuntras med allt ljus på ”scenen” och ”publiken” i mörker).

Att fira gudstjänst tillsammans som församling är, som jag ser det, en nödvändig del av det kristna livet och uppdraget.

Vi som tillhör en tidigare generation måste ta på oss vår del av ansvaret för utvecklingen. Men vi vill också – om vi får – vara med och vinna frikyrkans framtid.

Publicerat i Kyrka och församling | 4 kommentarer