Om frikyrklig bärkraft

Postat den 3 februari, 2012 av kerstin

I mina dagliga rutiner ingår numera att titta in på tidningen Dagens nätupplaga. I dag hittade jag en debattartikel med rubriken Frikyrkligheten bar inte, av Sigfrid Deminger och jag blev lite glad, även om artikeln i sig är långt ifrån något glädjeutbrott.

Deminger som, så långt jag förstår, har vandrat från EFK (ÖM) till SMK tycks nu ha gett upp hoppet om frikyrkan helt och vänder sig nu till Svenska kyrkan. Men det är egentligen inte det intressanta, det är i stället själva ämnet i artikeln. Och jag är uppriktigt tacksam för att han vågar lyfta de här frågorna offentligt. Den som gör det riskerar ju att avfärdas som bakåtsträvare och gammaldags – kanske till och med pensionär – och därmed en som i bästa fall bör betraktas med milt överseende, i värsta fall tystas. Eller möjligen drabbas av ett till skämt förklätt åsiktsförtryck.

En del kommentarer till artikeln som jag hittills sett, visar upp just en sådan ryggmärgsreaktion, att allt är en generationsfråga, och sådana måste vi leva med.

Visst kan jag hålla med om att varje tid söker sina egna uttryck och sina egna gudstjänstformer och att det ofta uppstår konflikter runt detta. Har man varit med några år så vet man ju också att inget är nytt under solen. Men kanske har denna ständiga strävan att vinna generationskampen också betytt att vi tappat bort det viktigaste: vår identitet som Guds församling.

Jag, som bara är vanlig frikyrkomedlem, önskar ett offentligt samtal som borrar långt djupare ner i den jord som såväl Svenska kyrkan som frikyrkorna vuxit i och inte stannar vid att betrakta och bedöma det som växer på ytan. Jag önskar ett samtal som orkar se bortom de ytliga uttrycken som skiljer såväl kyrkor som generationer åt och som vågar söka sig mot rötterna och finna källan.

Där tror jag att Demingers artikel kan bli en utgångspunkt. Jag är inte lika pessimistisk om frikyrkans framtid och inte fullt så optimistisk om Svenska kyrkan. Men jag tror att vi måste våga vara en tydlig gudstjänstfirande församling där vi tillsammans finner vägen till Gudsmötet utan att ängsligt känna efter var vinden blåser.

Publicerat i Kyrka och församling | 2 kommentarer

Hellner och jag

Postat den 5 januari, 2012 av kerstin

Vi har en del gemensamt, skidåkaren Hellner och jag. Vi har båda växt upp i Lerdala, gått i samma skola där och förmodligen cyklat på samma lantliga vägar utmed gärden och kohagar.

Och, vad som är ändå viktigare, förmodligen kasat runt i de där skidspåren som vintertid drogs upp på och omkring Kulhults golfbana. Visserligen med ett flertal decennier emellan oss, men ändå…?

Men där slutar nog likheterna, är jag rädd. Jag kan inte påstå att jag har några direkt positiva minnen av de där skidspåren, dit vi tvingades ut av nitiska lärare för att ”erövra” ett litet märke som kallades Snöstjärnan.

Jag minns de där få kilometrarna det handlade om som en långt utdragen mardröm. Skidorna var alltid bakhala. Mitt vallarteam, företrädesvis pappa och storebror, gjorde inte sitt jobb ordentligt. Jag är ganska säker på att det där paraffinet som smetades på egentligen förvärrade det hela. Materialet jag hade att åka på var för övrigt av ganska usel kvalitet. Bindningarna, till exempel, släppte hela tiden greppet runt den lilla pjäxan och var omöjliga att få till därute vid sidan om spåret, där man hamnade, utlämnad åt sig själv. För något serviceteam, redo med nya skidor och stavar, syntes inte till, hur man än spanade.

När man äntligen tagit sig hela vägen i mål så skulle apelsinen plockas fram. Någon slags oskriven lag – eller möjligen en föräldrakonspiration – stipulerade en obligatorisk citrusfrukt.

Denna skulle skalas med, vid det laget, fullständigt genomfrusna och stela fingrar som under en längre tid hade vistats i genomblöta, hemstickade yllevantar. Apelsinsaften rann utefter händer och armar och klyftorna vägrade släppa taget om varandra.

Hur jag kom hem från dessa skidutflykter minns jag inte. En otäck tanke försöker intala mig att jag fick skida på samma bakhala skidor, med lika dåliga bindningar och ännu mer frusna fingrar, nu dessutom gula och belagda med intorkad apelsinvätska, hela vägen till stugvärmen. Kanske, eller också inte…  (Kanske var det helt enkel så att pappa kom i sin ljusblå Saab och hämtade mig.)

Så var mitt skidliv i Lerdala.

Hur Marcus Hellner hade det på Kulhult vet jag inte.  Kanske var det bakhalt för honom också ibland. Men jag misstänker att han, till skillnad från mig, såg motgångarna som en utmaning och övervann dem. Och att just den egenskapen behövs om man ska bli bäst i världen.

Men att han är från Lerdala räcker för mig! När han sträcker ut i skidspåren runt om i Europa och världen, så sträcker jag stolt på mig hemma i soffan. Och tänker, lite tyst för mig själv, att det är bra virke i Lerdalabor.

Och i mina bästa stunder vill jag tro att det kanske finns något annat som jag gör bättre än Hellner!

Publicerat i Lilla världen | 2 kommentarer

Annandagsbandy

Postat den 28 december, 2011 av kerstin

Det är trångt. Har man lyckats skaffa sig ett fotutrymme så gäller det att stå stadigt kvar tills allt är över. Brandmyndigheterna har gett dispens och publikrekordet är ett faktum. Drygt 5 000 personer är där och på ståplatsläktaren står folk packade så tätt att inte ens en bandyportfölj kan klämmas in. På andra sidan det blanka vita golvet befinner sig sittplatspubliken som lagt en extra slant på biljetten och ännu längre upp blänker glaset i sponsorernas lyxiga loger.

Det är dags för klassisk Annandagsbandy i Sparbaken Lidköpings Arena. Derby förstås, som seden bjuder. Grannstaden Vänersborg är på besök med sitt IFK och majoriteten av publiken laddar för stor glädje. Hemmalaget Villa huserar ju i serietabellens övre regioner, motståndarna däremot har hittills harvat omkring bland kvalstrecken. Utgången verkar vara given.

Villaklacken som tagit plats i min omedelbara närhet ”sjunger” upp sig. Motståndarna har också en klack på plats om än något mer lågmäld. Lite udda känns det att i denna omgivning faktiskt hålla en tumme eller två på bortalaget. Familjeanknytning är min ursäkt. Så där står jag tillsammans med delar av min närmaste familj och önskar – om inte seger, så i alla fall ett bra motstånd.

Bandy är en sport som går fort och jag begriper nästan ingenting. Men det gör ju ingenting för hemmaentusiasterna omkring mig är alla experter. Och jag inser att när majoriteten ropar ut ett samfällt ”Neej!” så betyder det något bra för ”mitt lag” och jag applåderar lite diskret. När trumhinnorna mina nästan spricker så förstår jag att hemmalaget gjort något fantastiskt.

Till allas förvåning händer det obegripliga. Det dissade motståndarlaget tar ledningen med 0-1. En stund senare står det 0-2 på anslagstavlan. En ”bandyexpert” framför mig får anledning att dela med sig av sitt kunnande och ropar ut mot planen: ”Håll koll på bollen!”

Låter som en bra idé i en bollsport, tänker jag men undrar samtidigt om elitspelarna på isen verkligen inte fick lära sig det redan i pojklaget!

– Bryt nu då, kommer det från en spröd kvinnostämma bakom mig när bortalaget gör en snabb uppåkning mot målområdet. Och när det går lite för långt riktar hon sig mot domaren, fortfarande med knappt hörbar men uppfordrande stämma: Upp med kortet!

Föga förvånande, går detta domarens öron förbi och spelet fortsätter som om ingenting har hänt. Och det hade det ju inte heller!

Den mer högröstade ”experten” ser sig föranlåten att komma med en upplysning till sitt lag, tar luft och ropar: ”Ni ligger under”.

Den mer organiserade hemmaklacken har dock flyttat fokus till bortalaget. ”Hata Vänersborg” skanderar de rytmiskt.  Det låter lite otrevligt, tycker jag, och undrar för mig själv om inte ”Älska Villa” vore mer upplyftande för en hemmamatch i kris. Men vem är väl jag att komma med synpunkter?

 

Efter en stund sjunker stämningen raskt och jag får veta att hemmalaget är riktiga sopor.

Jag, som håller på andra laget, anar däremot morgonluft och det känns spännande. Men när det blir dags för ”familjeskälet” att slå en straff blir det nästan för mycket. Jag gömmer mig bakom straffläggarens syster och vågar inte titta, men när ”fram en suck sig smyger” runt omkring mig, förstår jag att det gick vägen. Rakt upp i burtaket, efter vad jag förstår.

Systern applåderar lyckligt – och inte särskilt diskret – straffen och får en liten tillsägelse av sin ståplatsgranne: ”Du applåderar fel lag”, säger han. ”Men det var ju min bror som satte straffen”, svarar hon och får ett ”OK, då”, till svar.

Mot slutet av matchen blir det smärtsamt nervöst. Ställningen är 3-4 och det ledande laget har två spelare på utvisningsbänken, dit de tog sig ackompanjerade av den frejdiga gamla dängan: ”Tre dar i buren…”

Det håller! Mitt lag, på förhand grovt nederlagstippat, vinner till allas förvåning.

Det muttras och gnälls bland hemmapubliken när de, på grund av trängseln i sakta mak lämnar ”katastrofområdet”. Besvikelsen är stor och hemmaspelarna är de stora svikarna. Ja, och så domarna förstås, som hade mage att döma bort ett mål i slutskedet.

Själv tar jag mig ner till sargkanten, möter en strålande straffläggare och gratulerar. För oss leker livet.

Min Annandagsbandydebut är begången och fick ett lyckligt slut. Men alla matcher räknas och nästa matchdag är förstås en helt annan dag.

Publicerat i Lilla världen | 2 kommentarer

Vad blev det av julen (eller Var blev julen av)

Postat den 19 december, 2011 av kerstin

Julstress eller jultristess var rubriken på ett inslag i radions God morgon, världen i söndags.

Det var ett intressant inslag (som jag inte lyckades länka) om svenskarnas förhållande till julen och där ställdes även frågan om vart 70-talets alternativa jular tog vägen.

Själv fastnade jag för själva ingressen, där reportern Olle Hägg formulerar sig ungefär så här:

Sverige är sekulariserat. Julen kristna innehåll är inte längre aktuellt, men något meningsfullt har inte kommit i dess ställe. Därför väljer alltfler att fly från julfirandet.

Alla kanske inte håller med. Men visst är det en intressant tanke och ta till sig.

Tänk om det är så att traditioner som inte är förankrade i något annat än sig själva, faktiskt till sist bara blir plikt – ett stressmoment eller rentav tristess.

Tänk om människor till sist upptäcker att allt som blev kvar var glättigt omslagspapper och att paketet i själva verket var alldeles tomt.

Som kristen känner jag mig lite utmanad av tanken. Har vi månne vårdat traditionerna mer än själva budskapet? Inbillat oss att detta går att bädda in i hur mycket julgransglitter och mysighet som helst och ändå tro att det ska lysa av sig självt?

Är det dags att befria Jesusbarnet från traditionsgisslet eller går det att implantera nytt liv i döda traditioner?

Kanske är Skolverkets omdiskuterade påbud att fira jul utan kristen inblandning en liten indikator på vart vi är på väg. Och att det är hög tid att göra något åt det.

Om inte så kommer vi – åtminstone om man ska tro God morgon, världen – att förlora alltihop. Allihop!

 

Publicerat i Kyrka och samhälle | Lämna en kommentar

Gå på vatten

Postat den 22 november, 2011 av kerstin

Lyssnade lite i efterhand på Ekots lördagsintervju med Mats Odell, kandidat till partiledarposten i Kristdemokraterna, och konstaterar att den första fråga som ställdes till honom löd: ”Tror du att Jesus gick på vattnet?”. Tydligen är det den frågan som framför andra definierar begreppet kristen höger i Sverige, en stämpel som för övrigt många mediedebattörer redan tidigare försökt sätta på Odell.

Lite höjer jag nog ändå på ögonbrynen inför den status frågan har. Den hamnar alltså före både aborter, samkönade äktenskap och vårdnadsbidrag, som ju annars häftar fast vid den allmänna bilden av Kristdemokraterna.

Även om man kan gå med på att begreppet kristen höger har viss politisk laddning, så är väl svaret på just denna fråga knappast kontroversiellt eller avslöjande för en eventuell politisk agenda.

Då finns det en annan ”Jesus-fråga” som jag tycker vore betydligt intressantare att ställa, nämligen: Vem tror du att Jesus är?

Evangelierna ger sitt svar om man tar sig tid att läsa episoden om vattenpromenaden ordentligt och med öppna sinnen. I undertexten (nej, det är ingen ordvits) ligger nämligen en intressant berättelse värd att ta till sig. Där kan man konstatera att Jesus upptäckte att hans lärjungar hade problem, de var livrädda och de behövde honom. Och det vi kan förstå är att när Jesus ser att människor behöver honom, då finns det inget som kan hindra honom. Han till och med går på vatten! Vet inte om denna tolkning håller rent teologiskt, men det är i alla fall vad jag tänker när jag läser om detta.

Frågan ”Vem tror du att Jesus är?” vore därför, enligt min mening, en mer relevant fråga till en kristen politiker. Svaret torde och borde nämligen innebära konsekvenser i form av modiga politiska ställningstaganden och beslut, inte minst i frågor som bottnar i människosyn.

Skulle detta sedan betraktas som kristen höger, så gärna för mig. Men risken är att stämpelfärgen rinner bort när kristna, politiker och alla andra, inte bara håller för sannolikt att Jesus trotsade naturlagarna, utan på riktigt vågar ta honom i handen och ”gå på vatten”, för sina medmänniskors skull.

Ungefär så tänker jag.

 

Publicerat i Kyrka och samhälle, Media | 1 kommentar