Relevant gudstjänst

Sitter i soffan och ser en gudstjänst från pingstkyrkan i Västra Frölunda.

En kör, som heter Korsdraget, sjunger. De varken ser ut eller låter som en ungdomskör, och inte heller som ett modernt lovsångsteam eller rockband. De sjunger sånger som känns igen från decennier tillbaka och ackompanjeras av dragspel, fiol, gitarr och cittra. Klassisk strängmusik helt enkelt.

Sångerna växlas med det som mötesledaren benämner som ”livsberättelser”, och jag inser att det jag är med om här hemma i soffan är precis detsamma som – när det begav sig och varje frikyrkoförsamling höll sig med strängmusik  – brukade annonseras som ”vittnesbördsmöte”.

Är detta relevant i vår tid? tänker jag, påverkad av nutida diskussioner och desperat sökande efter just relevanta gudstjänstformer.

Och jag sticker ut hakan och svarar ja! För vår tid består ju inte bara av den generation som idag har den främsta tillgången till talarstolar och ”megafoner”, det vill säga 70- och 80-talister.

Den rymmer också generationer från 20-talet och framåt.  Alla med sina speciella uttryck som känns igen och uppskattas, och som också behöver nås av evangelium.  Inte kan de väl uteslutas från ”vår tid”. De, eller kanske vi, finns ju överallt.

Jag tror att många av dem med glädje tar emot en gudstjänst av det här slaget i sina vardagsrum.

En stor eloge till pingstkyrkan i Västra Frölunda som hade modet att gå emot trenderna och dela med sig av detta i tv-gudstjänsten.

Det betyder inte att alla gudstjänster måste vara så. Det betyder bara att mångfald är viktigt, gott och relevant i alla sammanhang.

 

Publicerat i Kyrka och församling | 1 kommentar

Gaddafi, Långared, Ljungby och Bildt

Gaddafi, eller Khadaffi (beroende på vilken kvällstidning man läser) är död. Själv känner jag alltid lite motstånd inför jubel vid en annan människas död, men visst kan jag och alla andra som föredrar demokrati framför diktatur och mänskliga rättigheter framför förtryck, ändå dra en suck av lättnad. Åtminstone tills vidare.

Men jag konstaterar, med viss tillfredsställelse, också några andra, goda bieffekter av denna världsnyhet.

För när Libyen dominerar den stora scenen i det lilla nyhetslandet Sverige, så blir det, per automatik, mindre plats för annat. Till exempel för Långared och Ljungby.

Visst har det förfärliga dubbelmordet och lika förfärliga barnamordet fortfarande en rättmätig plats i nyhetsrapporteringen.

Men det begränsade utrymmet begränsar även behovet av vilda spekulationer, av ”konstgjord” dramatik, närgångna bilder och mer eller mindre motiverade och välgrundade kommentarer av ”traktens folk”.

Det innebär, kanhända, en välbehövlig andhämtningspaus för dem som är närmast berörda. Kanske får de en chans att möta varandra utan störande kameralinser som dokumenterar varje tår, kanske slipper de, för någon dag eller två, möta sin egen smärta formulerad i skrikande rubriker. Kanske vågar de, utan att riskera att hamna på löpsedlar, ge uttryck för sin sorg och saknad, att dela den med varandra och ge varandra lite medmänsklig värme och omsorg.

Det vill jag unna jag dem.

Att sedan också Carl Bildt får mindre utrymme i spalterna i dessa dagar – tja, det är ju en helt annan sak.

Publicerat i Stora världen | Lämna en kommentar

Folkrörelsernas återkomst?

I en tid när diverse partier brottas med ledarfrågor och snabba lösningar för att vända opinionssiffror, kom jag att tänka på en krönika jag skrev under ovanstående rubrik i tidningen Världen idag, efter den borgerliga alliansens första segerval 2006.

Då jag inte kan länka så återger jag här ett utdrag.  Kanske är mina tankar om demokrati och folklig delaktighet aktuella också idag.

Den här gången har det andra blocket, det borgerliga, ”tagit tjuren vid hornen” och sett till att redan före valet demonstrera en allians där ”alla ska bidra och alla ska vinna”, där bidraget är givande och tagande när det gäller hjärtefrågor och vinsten förstås är en regeringsmedverkan.

Det gav oss väljare tydliga alternativ i valet, men också tveksamhet om utrymmet inom alliansramen för de frågor vi brinner för och gett ett speciellt parti förtroende att förvalta. Givandet och tagandet kommer ju att – och måste – fortsätta också efter regeringsbildningen om den ska lyckas med sin regeringsuppgift i samlat skick.

I det här läget gäller det för oss vanliga väljare att förstå att vår demokratiska insats också kan sträcka sig längre än till valurnorna. Ska partiernas särskiljande frågor leva och växa i alliansrabatten behöver de drivas kraftfullt från folkdjupen. Våra valda beslutsfattare, både i riksdag och regering, behöver mer än någonsin tydligt folkligt stöd att hänvisa till för att nå framgång med sina visioner, idéer och förslag. Både de och vi väljare behöver också ständigt ha klart för oss att politikerna sitter där på vårt uppdrag och inte acceptera att de låter sig bindas för hårt av maktens krav på följsamhet.

Kanske är det rentav läge för en ny folkrörelsevåg i Sverige? Eller lobbyism från folkdjupen. Historiskt vet vi att folkets förmåga att genom folkrörelser göra sina röster hörda har gett resultat. Nykterhetsrörelsen till exempel var så stark att nykteristerna i riksdagen till slut faktiskt blev överrepresenterade i proportion till väljarna.

Folkets frågor och folkets svar är alltför viktiga för att slås in i paket som öppnas bara vart fjärde år. Demokrati värd namnet kräver mer plats än vad som erbjuds i en valurna.

En levande, engagerad, öppen debatt och opinionsbildning från folkdjupen, också mellan valen, torde dessutom vara det mest effektiva sättet att bekämpa såväl främlingsfientlighet, etisk kollaps, korruption och girighet i politiken och resten av samhället.

(Ur Världen idag, sept 2006)

Publicerat i Stora världen | Lämna en kommentar

Identitet i förändring?

Kvällen är mörk. Senhösten är på väg in i riktiga vintern och jag är på väg till en samling i kyrkan. När jag får kyrkobyggnaden inom synhåll möts jag av en överraskande bild.

Den imponerande, om än ofta lite livlösa fasaden (ja, det handlar om en välkänd kyrka vid S:t Eriksplan i Stockholm) är upplyst inifrån. Inte bara genom fönsterraderna – hela fasaden tycks glittra och stråla värme och förväntan ut mot omgivningen.

Finklädda och glada människor strömmar mot de öppna portarna. Ingen tvekan om att de ser fram emot något utöver det vanliga – en härlig festkväll.

Vad var detta? En dröm? En övernaturlig, kanske profetisk, syn om församlingens strålande framtid?

Tyvärr! Det var på riktigt, alldeles konkret och verkligt och det gjorde mig lite bedrövad.

För den här kvällen var kyrkan inte kyrka. Den var konsertlokal. Ingen satanistisk rockkonsert eller musikal med tveksamt innehåll, utan en – förmodar jag – trevlig och oförarglig julkonsert. Kanske med en eller annan visa om små ”ockulta” tomtenissar som smyger fram ur vrårna, men säkert också med budskapet om den heliga natten, vackert framförd i ord och ton. Inget att bli direkt upprörd över, alltså.

Varför då bedrövad? Och vad hade hänt med mötet jag var på väg till?

Det försiggår nere i källarregionerna. I en fönsterlös lokal, symboliskt nog utan möjlighet till vare sig insyn eller utsikt, samlas församlingen (nåja, någon procent av den i alla fall) till sin sammankomst.

Beklämd och sorgsen över vad jag sett, vänder jag hem. Ledsen över att det inte är församlingen utan tillfälliga hyresgäster, som strålar välkomnande och varmt från kyrkan ut till folket, och betänksam över att församlingen inte har användning för sin kyrka, och att det därför finns utrymme för, och behov av, uthyrning.

Det faktum att Filadelfiakyrkan hyrs ut till kommersiella konserter har uppmärksammats i media och föranlett en viss debatt, bland annat i tidningen Dagen och dess nätupplaga. Och, visst – om detta kan man både tycka och säga mycket.

Det jag här har skrivit är inte något inlägg i den debatten, men väl föranlett av densamma. Där väcktes detta gamla minne liv, för övrigt från en tid långt innan Niklas Piensoho blev föreståndare för församlingen och långt innan några ombyggnadsplaner var påtänkta.

En del av den aktuella debatten handlar om huruvida kyrkan ska betraktas som helig eller inte? Och om det råder uppenbarligen delade meningar.

Upplevelsen den här kvällen formulerade av sig själv en lite annorlunda frågeställning, nämligen om en kyrkolokal kan ha en identitet som ett hem för en gudstjänstfirande församling? Jag vet inte. Men om det är så, finns det kanske anledning att fundera över följdfrågorna: Vad händer om den identiteten förändras eller förloras? Riskerar församlingen då att inte bara bli främling i sitt eget hem utan dessutom allt mindre synlig i sin omgivning?

Publicerat i Kyrka och församling | Lämna en kommentar

Tumvers 2.0 (eller lapp möter app)

Minns ni tumverserna? De där bibelorden man hittade, efter att på måfå ha slagit upp Bibeln i hopp om ett passande budskap till vägledning och tröst just där.

Jag kom att tänka på dem när jag läste på min egen församlings hemsida, och i tidningen Dagen om en så kallad app (ett litet program som kan laddas ner till en Iphone-telefon).

Den heter ”Frid i själen” och kan förmedla goda bibelord som passar som hand i handske till din sinnesstämning. Fantastiskt! En Tumvers 2.0, tänkte jag.

För här har en utveckling skett. Urtumversen var inte alltid så pålitlig. Ibland fick man konstiga, för att inte säga helt obegripliga resultat. Den var alltså ganska slumpartad och inte alltid till någon hjälp, även om jag är övertygad om att Gud då och då samspelade i detta.

En annan variant var ”mannakornen”, små, små papperslappar med en tryckt bibelhänvisning på som förvarades i en liten ask eller skål. När man behövde ett ”tilltal” plockade man upp en lapp och öppnade Bibeln.

Samma där, lite slumpmässigt, även om jag misstänker att vissa besvärliga bibelställen aldrig hamnade på något mannakorn.

Med ”Frid i själen”-appen är det annorlunda. Ingen risk för bakslag där. Med teknikens hjälp, där du kan ställa in din sinnesstämning på en liten mätare, garanteras du ett väl anpassat bibelord. En slags ”feel good-kristendom” skulle man kunna kalla det, om man vill raljera.

Men det vill jag ju inte. Jag tror på bibelordets möjligheter och är säker på att det fungerar också i avancerad, ny teknik.

Men för den som ärligt söker Gud, hans vägledning och hjälp tror jag inte att det räcker, vare sig med tumverser eller elektroniska meddelanden, en uppfattning jag säkert delar med alla inblandade i ”Frid i själen”-appen.

Låt mig därför slå ett slag för ett annat, enkelt sätt att lära känna Bibeln på ett djupare plan. Jag har under några månader haft förmånen att arbeta med något som heter Bibeln idag, en bibelguide för daglig bibelläsning som drivs i ekumenisk anda. Eftersom jag nu inte längre är personligen inblandad i utgivningen, så är jag, fullständigt oombedd, frimodig nog att rekommendera detta.

Det handlar om daglig bibelläsning utifrån en bibelläsningsplan, kompletterad med mycket, korta och lättillgängliga reflektioner om texten, där både teologer, förkunnare och lekmän finns bland skribenterna.

Här väjer man inte för de svåra texterna, men hittar sammanhang som kopplar dem till läsarens dagliga liv.

Det här går att prenumerera på. Det är billigare än Iphone och pålitligare än tumverser, men ger både kunskap och förståelse för Bibelordet som helhet, vilket visar vägen till en varaktig gudsrelation i livets alla lägen.

Publicerat i Kyrka och församling | 2 kommentarer