Septembersommar

Jag tar promenadvägen ner mot Ulvsundasjön. Passerar rönnbärsträden med sina klasar av röda bär. Konstaterar samtidigt att hösten kommit fläckvis till björkdungens lövverk, där gula fält kontrasterar skarpt mot det fortfarande gröna. Nere vid 4H-gården pågår utelivet ännu – eller kanske igen. Fåren tuggar i sig grässtrån som barnen sticker in genom staketet. Lekplatsen kantas av barnvagnar och från gungorna och rutschkanan kan man, om man blundar, höra sommaren i rop och skratt.

Vinden krusar vattenytan precis lagom för solens strålar att glittra i. Vid bryggorna ligger båtar och väntar på att få komma upp, men en och annan har lämnat förtöjningarna för en sista tur. Kanske!

Människor i sommarlinne och shorts blandar sig med mer de mer påklädda – de som garderat sig med både jacka och halsduk. Och tillsammans blir de sinnebilden för en dag som denna, en som inte låter sig bindas i almanackan – en sommar mitt i höstens första månad. En bonussommar.

Flera kanske kommer – eller inte. De kan inte schemaläggas, inte tas för givna.

För bara några dagar sedan visade hösten upp sig i en maktdemonstration. Stormen slet i träden och höjde havet.  På fönsterbleck och mänskliga kinder trummade regnet hårt och obönhörligt sitt dystra bud om höst och mörker. Och jag vet att det händer.

Hösten bär inga löften – inte till mig. Men minnet av en sommardag i september tänker jag bära med mig. Som kompensation.

Publicerat i Lilla världen | Lämna en kommentar

Riksdag, religion och rågångar

Idag är det riksdagens högtidliga öppnande. Traditionsenligt inleds det med en gudstjänst i Storkyrkan och det får väl tolkas som ett slags erkännande av Sverige som ett land byggt på kristen grund.

Kyrkotraditionen har stått bi och trotsat det faktum att Sverige är en sekulär stat, den har överlevt decennier av djup sekularisering i hela samhället och kyrkornas allmänna marginalisering för att i dessa yttersta av dagar följa med in i det nya Sverige där religionen återigen spelar en roll, men nu i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle med nya utmaningar för kristen tro.

Gudstjänsten i Storkyrkan brukar inte resultera i några mer ingående nyhetsinslag, än mindre stora rubriker. Men nu är Sverigedemokraterna med på banan och förra året lyckades de dra uppmärksamheten just till gudstjänsten när de, i protest mot biskop Brunnes tal, lämnade densamma.

Därför har just gudstjänsten, för att inte tala om Sverigedemokraterna, fått sin beskärda del av medieljuset också denna gång.  I år var nämligen gudstjänsten interreligiös, då en imam och en rabbin inbjudits för att medverka med textläsning. Själva predikan hölls av en svenskkyrklig biskop.

Interreligiösa gudstjänster har hållit tidigare i samband med riksdagens öppnande utan att ha orsakat någon större uppståndelse. Och jag kan, även som kristen, tycka att om man ska välja sina krig så bör knappast detta hamna högst på prioriteringslistan.

Men nu kopplas alltihop samman med Sverigedemokraternas förväntade motstånd och omformas därmed från att vara en fråga om religionsblandning till att bli en fråga om främlingsfientlighet.

Personligen har jag inget emot att riksdagens arbete under denna period omgärdas av Guds välsignelse. Inte heller att den uttalas utifrån de olika religiösa traditioner som numera finns i vårt land. Men jag kan tycka att detta då kanske borde ske i en neutral lokal – varför inte plenisalen – och inte i en kyrka som avskilts för att förkunna det kristna evangeliet.

Och då blir min fråga: Får jag tycka så utan att bli beskylld för att vara främlingsfientlig och gå Sverigedemokraternas ärende? Får jag tycka att en kristen kyrka ska vara just kristen?

Och så undrar jag lite försiktigt: Varför får riksdagsledamöter fira högtid i kyrkan, när skolbarnen inte får?

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Rör ej!

Artisten Pernilla Wahlgren har på sin blogg Pernillas värld skrivit om hur hon fick se ett helandeunder på en tågresa nyligen, där en kille helt enkelt bad för en kvinna som hade ont i sina axlar. Intressant och rolig läsning.

Tidningen Dagen har uppmärksammat detta och citerar ur nämnda blogg och det är ju inget fel i det. Tvärtom. Men mot slutet meddelar journalisten att man sökt Pernilla Wahlgren för en kommentar (utan att lyckas, åtminstone när detta skrivs).

Jag vet att det är något av en betingad reflex för journalister att göra så, men tillåter mig ändå i detta sammanhang att fråga: Varför?

Pernilla Wahlgren har ju redan både beskrivit vad hon sett och delat sina tankar om det. Vad mer finns att tillägga?

Om jag fick önska mig något så är det att åtminstone kristna tidningar skulle låta detta vittnesbörd (oj, vad det ordet kändes ovanligt relevant här) få vara precis så spontant och fräscht som det framstår, och att man inte ger Pernilla Wahlgren någon anledning att ångra att hon offentligt berättade om detta.

Så även om kristna tidningar lider av underskott på sådana berättelser vill jag vädja till alla redaktörer: Försök stå emot frestelsen att överexploatera detta. Lämna Pernilla Wahlgren ifred – och gärna killen och tanten också. För Guds och deras skull!

Publicerat i Media | 3 kommentarer

Vad ska vi ha kristna tidningar till?

Jag har tagit del av ett intressant replikskifte mellan pastorn, bloggaren och numera ledarskribenten i Världen idag, Stefan Swärd, och Emanuel Karlsten, expert på sociala medier med ett förflutet på tidningen Dagen och Expressen. Läs här.

Karlsten ifrågasätter, i samband med ett inlägg på Swärds blogg, dennes medverkan i tidningen Världen idag, som ju är en av de två kristna dagstidningar vi har i Sverige.

Deras diskussion ger mig, som jobbat på båda, och därmed funderat en del på kristna tidningars exklusiva uppdrag i vårt land och hur det ska hanteras, anledning till reflektion.

Karlsten menar att Världen idag har dålig publicistik och att det framför allt handlar om att de inte ägnar sig åt kritik av den egna rörelsen. Man får förmoda att han anser Dagen vara överlägsen där.

Själv har jag ganska långt perspektiv på tidningen Dagen, och kan minnas en tid när Dagen hade långt tätare kopplingar till ”sin” rörelse, pingströrelsen, än vad Världen idag har till Livets ord (även om jag inte förnekar att sådana kopplingar finns). Styrelsefolk och ordföranden hämtades från pingströrelsen liksom, i hög grad, redaktionsledning. På den tiden förekom knappast någon kritisk granskning av pingströrelsen i Dagen. Och ingen är väl naiv nog att tro att det inte fanns företeelser att granska!

Idag är det annorlunda. Under åren har såväl journalistik som ledarskap blivit alltmer professionellt och ägandet har breddats. Världen idag är fortfarande en ung tidning som förvisso har en resa att göra i det här avseendet.

Båda tidningarna har idag läsare från skiftande samfund och rörelser. Ändå finner de nog sina trogna prenumeranter i olika grupper som skiljer ut sig inom, snarare än mellan, olika samfund.

Men min enkla reflektion handlar egentligt om vad vi ska förvänta oss av kristna tidningar. Förvisso har det alltid funnits, finns och kommer alltid att finnas saker att granska och kritisera inom de rörelser och sammanhang som står tidningarna nära. Och det ska självklart belysas och tas upp när det finns anledning. Allt annat är oförsvarligt.

Men är detta verkligen det avgörande kriteriet när tidningar ska bedömas och stödjas? I så fall hade Dagen för länge sedan gått i graven och inte utvecklats till vad den är idag.

Finns det inte anledning att i stället stödja och uppmuntra till mindre ”skåderi” i egna och andras navlar, för ett vidare perspektiv över det samhälle som behöver saltas?  Kanske är det till och med så att två saltkar är bättre en ett.

Publicerat i Media | Lämna en kommentar

Bra, Attefall

Jag har aldrig engagerat mig i partipolitik. Min röst har hamnat åt lite olika håll under åren och kommer väl så att göra framöver också. Men jag gör ingen hemlighet av att Kristdemokraternas värdegrund i många frågor ligger ganska nära det jag vill stå för.

Av opinionssiffrorna att döma är jag inte ensam om att lite förundrad iaktta partiets svängningar i, och distanserande från, många av sina kärnfrågor. Därför blir jag extra glad när jag läser den här artikeln i Expressen som tar upp en så mycket större fråga än den rubriken ger intryck av.

Det är civilminister Stefan Attefall som med utgångspunkt från debatten om skolavslutningar i kyrkan riktar ljuset mot den beröringsskräck för religion som alltmer tycks prägla beslutsfattare på olika nivåer i samhället, liksom många ledande opinionsbildare.

Genom att ta upp också andra exempel på detta, lyfter Attefall frågan från uppflammande skolavslutningsdebatter en eller ett par gånger om året (då det egentligen handlar lika mycket, eller kanske mer, om tradition än om religion) och kopplar på det stora perspektivet som bland annat handlar om religionsfrihet och yttrandefrihet.

Och det är ju en debatt som måste leva varje dag, året runt. Det skolavslutningsdebatterna visar, med all önskvärd tydlighet, är ju att de demokratiska rättigheter vi tror att vi håller högt, alltför lätt kan negligeras och till och med raseras.

Därför blir jag glad över Attefalls rakryggade artikel och befriande klarspråk.

Fortsätt så, Attefall, så kanske du ensam kan hålla KD över fyraprocentsspärren vid nästa val.

 

Publicerat i Stora världen | Lämna en kommentar