Klason.se

Det kan sannerligen verka som en kamp mot väderkvarnar när nykterhetsorganisationer just nu försöker skapa opinion genom Folknykterhetens vecka. Nykterhet är knappast vad som uppmuntras i vår gemensamma offentliga miljö idag. Tvärtom får vi, såväl i media som i andra sammanhang, lära oss att alkohol har sin givna plats när människor umgås. Själv har jag, sedan jag gick med i Facebook, frapperats över hur inte bara alkoholen tycks flöda i statusuppdateringarna utan också hur alkoholromantiken växer och frodas. Detta trots att alla något så när medvetna människor måste ha insett att alkoholen ligger bakom merparten av allt våld, orsakar stora kostnader för samhället, att den bryter ner såväl fysisk som psykisk och social status och bygger in otrygghet i hundratusentals svenska barns uppväxtmiljö.

Även bland mina frikyrkliga facebook-vänner, som liksom jag är uppväxta i en miljö där det var självklart med nykterhet, tycks det ha blivit viktigt att markera sin numera avslappnade och coola attityd till alkohol.

Nu tycker säkert en hel massa människor att jag moraliserar, är en tråkig gammal kristen puritan som inte följt med in i den nya tiden och envisas med att påstå att alkoholintag är stor synd.

Det är inte min uppfattning. Jag har heller ingen som helst ambition att försöka styra, döma eller se ner på andra människors personliga val och livsstil, även om jag kan beklaga dem.

Jag kan bara styra mina egna val och för min del framstår det som en synd att inte ta mitt ansvar gentemot alla de människor som drabbas av alkoholens mindre charmiga sida, det vill säga missbrukarna – etablerade såväl som blivande – och deras familjer.

Det må vara som att slåss mot väderkvarnar, men viktigt nog för att visa att det är möjligt att göra ett annorlunda val.

Så därför tänker jag nu, helt enligt principen ”Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus” alliera mig med en motkraft i samhället. Vita nykter – här har ni min support. Jag väljer att fira Folknykterhetens vecka genom att komma ut som den nykterist jag alltid varit.

Så har ännu en Jesusmanifestation avslutats i Kungsträdgården i Stockholm. Och det var som alltid en alldeles speciell upplevelse av kristen mångfald i märkbar enhet.

Mitt personliga intryck i år, jämfört med tidigare, var att det var lite nedtonat. Lite mindre av festligheter och högljutt jubel men med en djupare ton av allvar där också den lidande i kyrkan i vår tid fick ta plats. Mitt i glädjen över att få mötas i frihet hördes rösterna från systrar och bröder som får betala ett långt högre pris för sin övertygelse. Jag menar att det gav både tyngd och trovärdighet åt samlingen. Just det – tro och värdigt.

Men, precis som tidigare år, så blanda sig en annan, lite störande känsla med de positiva intrycken. Det handlar om de rader av montrar som kantar promenadstråken längs med parken där entusiastiska marknadsförare försöker få uppmärksamhet med foldrar, tidningar och annat som de gärna sticker i händerna på besökarna.

Berättelsen om Jesus och månglarna i templet poppar upp i mitt huvud men det är naturligtvis en riktigt orättvis jämförelse. Kanske är det så – jag har ingen aning – att denna närvaro bidrar till finansieringen av hela evenemanget och därmed gör det både motiverat och ofrånkomligt. Dessutom vet jag att ju att det bakom allt som syns, i de flesta fall, finns människor som följt sin vision och kallelse satt sprida evangeliet, och inte om ekonomiska vinstintressen.

Det är alltså vad jag vet. Men, tänker jag, vad vet den flanör i Kungsträdgården som bara råkar passera? Förmodligen mycket lite, eller inget alls om månglarna i templet och ännu mindre om vad som driver folket i montrarna den här dagen.

Om hela tanken bakom Jesusmanifestationen är att för några få timmar, en gång om året, förvandla Kungsträdgården till ett tempel där Herren hyllas och tillbeds – är det då inte lite tråkigt om detta skyms av vad som till förväxling liknar ett salutorg, där helig mark bara blir till marknad?